Ja tro det eller ej men nu har ett år passerat sen jag lastade av Korall här för första gången. Ett år av lycka, sorg, framgångar, motgångar, skador, saknad, fester och hästar, hästar, hästar... Jag är otroligt glad att jag beslutade mig över att åka ner här. Så mycket som jag utvecklats, både som ryttare om person, och lärt mig under denna tiden. Lärt mig ett helt nytt språk, nya bekantskaper och vänner för livet, "badat" med häst, "badat" i dike, "bekantat" mig med tyskt sjukhus... ja, jag kan hålla på i evigheter... Jag har haft perioder då allt fungerat perfekt och stunder då inget alls har fungerat. Men man lär sig även av de värsta tiderna, jag lovar, man har inget val...
Samtidigt ser jag så ortoligt mycket fram emot när säsongen är över då jag ska flytta hem igen. Saknar familjen, släkten och alla underbara vänner. Jobbigt att vara så långt ifrån alla...

Ja, men jag lever i nuet och tar var dag som den kommer. Eller försöker iaf...
Denna helden är jag helt själv i stallet då Peter och Kirsten är på tävling i Sahrendorf och Sophie är med som groom. Detta betyder härliga, lugna dagar för mig. Planera dagen själv är det bästa som finns!
Idag red jag upp en av våra unghästar till terrängbanan för första gången. Red runt, visade allt, hoppade lite babyhinder och sen skulle vi då få i honom i vattnet... Ja det var inga problem att få i honom. Problemet var att få ur honom. Han förstod nog inte riktigt vad som hände när han stod där mitt i vattnet. Helt plötsligt börjar han gå ner på knä för att lägga sig ner. NEEEEJ, inte bada, igen.... Men jag lyckades få fram och upp honom. Puh, det kunde blivit blött. Hahaha knäppa häst.

Folk har fått upp ögonen för Urmel nu sen tävlingen. Även Peter. Han brydde sig inte riktigt om henne innan. Men nu börjar han bli mer intresserad över hur hon rida och utvecklats. Iaf så var här kunder för att titta på henne i onsdags. Saken var ju bara den att hon hade då haft ledigt två dagar och var totalt galen. Hann inte ens sitta upp på henne innan hon började bocka. Peter tittade på mig och sa: "Du kanske kan visa henneinne i ridhuset...?". Jodå, 10 minuters bockning senare var hon nästan normal igen... Men de verkade gilla henne ändå. Får väl se om det händer något mer.

Haha enda bilden jag har på Urmel, när vi flyger fram i terrängen i söndags.

Nej, nu får jag gå ner och nattfodra hästarna och sen blir det boken och sängen.

Lev väl!